Litteraturgenomgång

Min undersökning handlar till största delen om interaktionen mellan mig och de människor som jag har omkring mig på mitt städjobb. Jag observerar till exempel om de hälsar, och hur de i så fall gör det, om de småpratar eller säger någon artighetsfras, och hur detta i så fall görs. Denna interaktion kan för många tyckas obetydlig i sammanhanget. Särskilt om jag bara kommer ett par timmar ett par gånger i veckan och städar, och de andra på arbetsplatsen redan får sitt sociala behov tillfredsställt genom sina arbetskamrater. Men i ett ensamt, självständigt arbete, utan städkolleger, är dessa stunder "livsviktiga". De jag städar hos, om än så sällan, är de arbetskamrater jag har, och det är bara från dem jag kan få det starka behov av interaktion och grupptillhörighet stillat, som alla människor har.

Jag ska nedan redogöra för människans stora behov av socialitet och responsivitet, och därmed visa på varför det är så viktigt med till exempel "kallprat", att få tillhöra en grupp och kunna ta en fikapaus med någon annan, att hälsa och få sina hälsningar besvarade. Jag tar också upp vad arbetsglädje är, och hur viktig den är för livskvaliteten över huvud taget.

 

Socialitet och responsivitet

Först genom samspelet med andra människor blir vi själva till människor. Genom att få tillhöra en grupp eller iallafall någon slags gemenskap, får vi uppmärksamhet, värme och bekräftelse. Bekräftelse på att vi finns och spelar någon roll, bekräftelse på att vi är "som alla andra". Att få uppleva gemenskap är till och med så pass viktigt för oss, att vi oftast utan problem finner oss i den lydnad och underkastelse som gemenskapen kräver. (Bengtsson 1972)

Johan Asplund (1987) skriver i sin bok om människans sällskaplighet och hennes behov av att "svara" när det ställs "frågor" till henne. Detta behov, som kallas för responsivitet, är så starkt att man ofta ställer frågor till andra, bara för att själv få en chans att svara tillbaka. Den elementära formen för socialt liv går ut på att man ger respons till- och får respons från någon annan.

Enligt Asplund är en stor del av meningen med olika former av "enmansaktiviteter" att få respons. Utan responsen vore aktiviteten meningslös. Asplunds teori säger att till exempel drakflygning, bilkörning och att slå i en spik i en planka är grundläggande former för socialt liv. Trots att detta är enmansaktiviteter är de inte egocentriska. Draken, bilen och spiken blir till "levande" väsen och "svarar" drakflygaren, bilföraren och snickaren. Det är däri lusten ligger. Vad vore det för mening att kasta boll mot en vägg om inte bollen studsade tillbaka? Och vad vore det för mening att säga "hej" till någon om denne inte hälsade tillbaka? Det är således i responsen från andra som vi blir levande. (Asplund 1987 sid 36 - 39).

Icke-verbala enmansaktiviteter fyller alltså sitt syfte, men hur länge? Dessa aktiviteter förfaller att i längden bli ganska långtråkiga och enformiga. Asplund fortsätter sitt resonemang med att den socialt responsiva människan inte gärna håller tyst. Hon behöver någon att tala med. Att på något sätt bli "tvingad" till tystnad innebär att bli kuvad. Det sociala småpratet och verbala kontaktförsök kommer naturligt och spontant för människan. Att inte få göra detta innebär att bestraffas, att disciplineras. Varje disciplinerande inrättning kräver följaktligen tystnad, eller mycket kontrollerade former av prat. Det sociala pladdret ska omöjliggöras. Är att förvägras social responsivitet rent av den hårdaste av alla former av bestraffningar? (Asplund 1987 sid 83 - 86).

 

1. Sociala motiv som drivkraft

Att gå till arbetet är för de flesta inte bara en fråga om att tjäna pengar. Det handlar också om att få den sociala responsivitet som Asplund talar om. Denna får vi genom att träffa våra arbetskamrater. Att gå till arbetet eller skolan handlar också om att "komma ut" och få andra intryck än dem man får inom hemmets väggar. K.B. Madsen (1970) skriver om det sociala motivet bakom våra arbetsprestationer.

Jag ska först kort ta upp en intressant, mer biologisk förklaring till människans kontaktmotiv. Denna går ut på att kontaktbehovet är styrt av medfödda organiska motiv som hunger, törst, sexualitet och skydd. Kontakt med andra skulle alltså endast vara en anledning till att få mat (ex. barnet söker kontakt med sin mor för att få mjölk) eller beskydd emot fiender genom att söka sig till en större grupp. Något socialt motiv finns inte i denna teori. (Madsen 1970 sid 28 - 29). Jag ska inte fördjupa mig vidare i den, trots att den är fascinerande och säkert inte grundlös.

Att söka kontakt med andra med sociala motiv innebär att söka sällskap för sällskapets egen skull. Kontaktsökande är ett allmänmänskligt fenomen och det förekommer i alla samhällen, i alla tider. Aristoteles kallade människan ett "socialt djur". Det sällskaps- behovet är så starkt att sociala motiv kan användas som drivkraft vad gäller hårt arbete samt för att få människor att uppföra sig enligt de normer, lagar och förbud som finns i samhället. Bryter vi mot dessa riskerar vi att gå miste om den sociala gemenskapen.

Grupptryck kan motivera människor till att utföra de mest otroliga handlingar, av rädsla för att bli utesluten. Av detta kan man anta att själva gemenskapen i en grupp är så pass viktig, att man hellre offrar sig själv för gruppen, än lämnar den och bibehåller sin självaktning. Allt är bättre än ensamhet. Lojalitet mot gruppen kan till och med få människor att offra sitt liv för att beskydda sin grupp. (Madsen 1970 sid 30 - 34).

 

2. Hälsningsceremonier

I mitt arbete som städare var olika slag av hälsningsceremonier den vanligaste kontakten jag hade med dem omkring mig. Så mycket mer "hanns" oftast inte med. Genom hälsningsceremonierna fick jag respons och feedback. Att hälsa på någon och att bli hälsad på är väl så viktigt som vilket samtal som helst. Vid två tillfällen då jag i min roll som städare hälsade på två personer jag städade hos, blev inte min hälsning besvarad. Första gången blev jag förstummad. Vid det andra tillfället reagerade jag snabbare och hälsade igen, högre och mer bestämt. Inte heller denna gång hälsade personen i fråga tillbaka. Om sådana situationer och om hälsningsceremonier skriver Asplund (1987) i sin bok.

Asplund kallar hälsningsceremonier våra mest vardagliga och minst komplicerade responsorier. Hälsningssituationen är oftast mycket snabbt avklarad, kanske på bara några sekunder. Trots det är den överfull med socialt innehåll. När man hälsar på någon erkänner du honom, när han hälsar tillbaka erkänner han dig. Att hälsa är en ömsesidig situation: undviker du att hälsa på någon och därigenom förnekar hans existens, låter du också honom förneka dig själv. Man kan aldrig förvänta sig att man ska bli bejakad, om man själv ignorerar den andre - det handlar om ett växelspel.

Vårt beteende i hälsningsceremonier utför vi oftast reflexmässigt. Vi tänker förmodligen inte nämnvärt på vikten av hälsningen - inte förrän hälsningen av någon anledning störs. Den kanske blir avbruten eller uteblir helt. Asplund tar upp ett exempel på detta som de allra flesta säkert känner igen sig i: man själv är helt försjunken i någon sysselsättning när en bekant kommer förbi. Denne hälsar troligen, men man själv upptäcker honom först när han passerat. Här uppkommer en sorts panik - man måste reparera skadan, vad som än krävs. Med rop, vinkningar och sitt allra vänligaste ansiktsuttryck förvissar man sig om att detta grundläggande responsorie är återinfört.

Låt oss vända på saken. Hur känner sig den person som hälsar eller ställer en fråga, men inte får något svar? Asplund intygar att "sådant händer". Personen som inte får någon respons känner sig förvirrad, mållös och bortgjord. Hur man ska agera när man inte uppmärksammas och får respons, finns inte med i vårt beteendeschema. Ska man upprepa frågan/hälsningen, bli förtvivlad, arg eller låtsas som om man inte alls ställt någon fråga eller hälsat? Ett responsorie innebär en dialog. Undviker den ena personen att ge respons blir responsoriet stympat, och en stympning gör ont. Att inte få respons kan till och med få så ödesdigra konsekvenser, att det för en stund känns som om man blivit fråntagen sina mest grundläggande rättigheter och ställts utanför gemenskapen. Asplund sammanfattar det hela väldigt enkelt och träffande: man känner sig dum. (Asplund 1987 sid 10 - 17).

Att låta bli att hälsa på någon när man är fullt kapabel till det, är att utöva makt. Att inte hälsa är att bestraffa. Om man slutar hälsa på en bekant för att han har gjort dig en oförrätt av något slag, kan denna bestraffning tyckas rimlig. Men att inte börja hälsa på någon man borde hälsa på, eller att inte besvara en hälsning från någon som aldrig gjort dig något ont, är en grym handling. Att utöva denna form av makt är att framtvinga ren underkastelse. (Asplund 1987 sid 22 - 25).

 

3. Asocial pratsamhet

En form av "falsk" responsivitet som jag fick erfara i min städroll var den asocialt pratsammas beteende. Asplunds begrepp "asocial pratsamhet" är något som de flesta av oss har råkat ut för. Människor som ägnar sig åt asocial pratsamhet kan man hitta överallt i samhället, vem man än är. Som städare kände jag ibland att människor egentligen inte pratade med mig, inte inväntade svar från mig etc, utan bara "pratade på". Det är möjligt att jag egentligen upplevde nervös pratsamhet. Teorin om asocial pratsamhet anser jag emellertid ha många likheter med nervös pratsamhet, så därför tar jag upp den här.

Den asocialt pratsamma talar egentligen inte med sin motpart, utan med sig själv inför sin motpart. Ögonkontakten är minimal; istället granskar hon väggen bakom motparten, sina naglar eller tittar ut genom fönstret. Blicken kan flacka hit och dit, eller fixerat "stirra ut i intet". I ett normalt samtal talar först den ene och sedan den andre. Man vet när det är dags att ta över ordet genom ögonkontakten eller då den som för tillfället pratar gör en paus. Den asocialt pratsamma, liksom den nervöst pratsamma gör inga pauser. Hon hindrar den andra från att säga något genom att prata både vid inandning och utandning. Således är det mycket svårt att avbryta. Om motparten trots allt får en chans att tala glider den asocialt pratsammas blick bort och hon nickar på fel ställen. Det ironiska är att detta tysta, kommentars-fria "lyssnande" kan uppfattas som att hon är en god lyssnare. Motparten inbillar sig responser där det i själva verket bara finns luckor och tomrum. Det är motparten som upprätthåller ett sken av responsivitet åt den asocialt pratsamma.

I början vill man gärna tro att denna person är öppen, spontan och utåtriktad, och trots sin oavbrutna svada verkligen bryr sig om - och lyssnar på vad man själv har att säga. Särskilt som hon ibland avbryter sig själv med kommentarer som "oj, vad jag pratar" och "du orkar väl snart inte lyssna mer?" Motparten låter sig luras och tror att hon nu är socialt sensitiv, och förklarar att hon inte alls pratar för mycket och att det är riktigt intressant. Härmed har den asocialt pratsamma försäkrat sig om att motparten fortsätter att lyssna. Faktum är att en asocialt pratsam person saknar förmågan att se sig själv genom andras ögon.

Det intressanta är hur motparten till den asocialt pratande personen beter sig i längden. Man kan klara av tio minuter eller en halvtimme vid enstaka tillfällen med denna person, utan att få några svårare men. Men hur reagerar någon som lever ihop med vederbörande eller på annat sätt träffar denna person ofta? Enligt Asplund börjar motparten bete sig nervöst och resignerat. Det händer ofta att hon inte avslutar meningar och börjar tala mycket fort. Det sistnämnda gör hon som för att försäkra sig om att hinna tala klart innan den asocialt pratsamma bryter in. När hon väl avslutar sina meningar kan de verka egendomliga och förvirrade. För en utomstående kan det tyckas som om motparten beter sig neurotiskt, och att den asocialt pratsamma där emot verkar godmodig och trygg. I själva verket är motpartens reaktion fullkomligt naturlig. En annan reaktion från en person som ofta råkar ut för den asocialt pratsamma är att hon börjar känna sig som ett tomt skal, en levande död som förväntas lyssna och bekräfta utan att någonsin få något tillbaka.

Asocial responslöshet och asocial pratsamhet är grymma men utmärkta sätt att utöva mikromakt på. Offer blir den normalt responsiva personen, där just normaliteten blir en slags fälla. Detta maktutövande är dock effektivt bara så länge som motparten inte ger upp sin normalitet. Exempel på hur denna makt kan användas finns i den redogörelse för Asplunds ståndpunkter som jag nyss gjort. (Asplund 1987 sid 37 - 48).

 

4. Ickeverbal kommunikation

Jag har hittills nästan uteslutande tagit upp olika slag av verbal kommunikation. När vi kommunicerar med människor använder vi oss också till stor del av ickeverbal kommunikation eller kroppsspråk. Det kroppsspråk som jag kom i kontakt med som städare gäller främst ögonen och ansiktsuttryck. Det faktum att flera av dem jag städade hos undvek min blick, och inte tog ögonkontakt talar sitt tydliga språk. Även de "masker" som vi skapar med olika ansiktsuttryck spelar en stor roll i mina observationer. Mark L. Knapp (1972) skriver om hur vi människor uttrycker våra tankar och känslor utan att använda oss av ord.

Ansiktet är den primära hemvisten för våra känslor och attityder. Genom ansiktsuttryck ger vi, medvetet eller omedvetet, feedback till andra. Näst efter talet är ansiktet vår viktigaste källa för information. P.g.a. detta är vi väldigt uppmärksamma på de meddelanden vi får från andras ansiktsuttryck. Många gånger säger de mer än det talade ordet. Genom uppfostran och umgänge med andra "lär" vi oss visserligen hur vi "ska" reagera: att se överraskat glada ut över en present som vi egentligen vetat vad det var redan innan vi öppnade paketet, är en inlärd reaktion. Trots dessa inlärda regler har vi inte alltid kontroll över vårt ansikte. Omedvetet visar vi kanske något som vi inte tror att vi visar.

Det mest uttrycksfulla som finns i vårt ansikte är troligen ögonen. Vi kan le eller skratta med munnen, men gör vi det inte uppriktigt så avslöjar ögonen oss direkt. Att ögonen verkligen spelar en stor roll för vår kommunikation med andra visar sig i alla de talesätt som finns om ögonen: "Hon kunde se rakt igenom mig", "Den blicken kunde döda" eller "Han hade glimten i ögat". Genom vår blick visar vi till stor del vad vi känner och tänker. De flesta av oss känner till betydelserna av våra blickar: att titta ned vid ett möte förknippas med blyghet, ödmjukhet eller undvikande. Uppspärrade ögon och höjda ögonbryn associeras med vakenhet, öppenhet, undran, naivitet eller rädsla. Ett orörligt ansikte med konstant, "tom" blick associeras med kyla och undvikande. Ett överdrivet blinkande tyder i sin tur på någon form av ångest - som om personen ifråga försöker "klippa av" verkligheten.

Genom att skaffa oss ögonkontakt med någon söker vi feedback från den andre. Feedbacken kan gälla något vi sagt eller bara för att få bekräftelse på att den andre sett att man är där. Att söka ögonkontakt innebär också att vi visar för den andre att vi är öppna för interaktion. När vi låter någon få ögonkontakt med oss "säger" vi: "mig kan du prata med, jag är kontaktbar." Typiska exempel på när vi inte vill vara kontaktbara är då läraren ställer en fråga till sin klass som vi vet att vi inte kan besvara, då vi åker buss eller tunnelbana, eller när någon som vi inte önskar tala med kommer emot oss. Vid sådana tillfällen gör vi oss onåbara genom att glida ut med blicken i intet. (Knapp 1972 sid 119-121, 129-133).

 

5. Den sociala ordningen

Det är inte bara viktigt att vi ger respons, utan också hur vi gör det. Våra hälsnings-ceremonier sitter i ryggraden efter livslång socialisering, och det gör till exempel också vad vi ska säga i ett vanligt samtal av kallpratskaraktär.

Etnometodologen Garfinkel kallar detta för "de praktiska handlingarnas reflexivitet". Garfinkel menar att det finns en osynlig, social ordning som dock inte uppfattas av oss människor som "uppgjord" och producerad, utan som en faktisk realitet vilken är given och objektiv. Samhällets individer, eller medlemmar som Garfinkel kallar oss, innehar en uppsättning av "common sense-kunskaper" om den sociala verkligheten, vilka man tror och förutsätter att alla andra också har. Detta ses alltså som "självklara" kunskaper i hur man agerar i ett socialt sammanhang. Man förväntar sig att andra alltid ska agera enligt denna ordning i förhållande till den specifika situationen, och därmed uppfatta den sociala verkligheten som man själv. Om en person inte beter sig enligt denna ordning, så ifrågasätts inte den egna inställningen till den sociala verkligheten, utan personen som agerar "fel" döms istället ut. Denne persons beteende kanske ursäktas med att han bara är ett barn, tillfälligt förvirrad eller har druckit lite för mycket.

Garfinkels begreppsapparat kan illustreras med ett par av hans empiriska exempel. Följande mycket delikata dialoger är två mycket talande exempel på vardagens sociala verklighets natur, och på hur medlemmarna i den förutsätter att alla har samma common sense-kunskaper. Det vill säga att andra ska veta vad vi pratar om, och uppfatta samma situationella betydelser för olika beteenden, som vi själva gör. (Cuff & Payne 1979 sid 155 - 162).

1. S: Tjänare Robert. Hur mår din flickvän?

E: Vad menar du med "Hur hon mår"? Menar du psykiskt eller fysiskt?

S: Jag bara undrar hur hon mår. Vad är det för fel med dig? (Han ser irriterad ut.)

E: Inget. Kan du inte förklara lite närmare vad det är du menar?

S: Lägg av. Hur går det med dina studier då?

E: Vad menar du med "Hur det går?"?

S: Du vet vad jag menar.

2. S: (Vinkar glatt med handen) Hur har du det?

E: Hur jag har det i förhållande till vad? Min hälsa, min ekonomi, mina studier, min

sinnesfrid, min...

S: (Röd i ansiktet av ilska) Jag försökte faktiskt bara vara vänlig. Uppriktigt sagt så

skiter jag i hur du har det!

(Garfinkel Studies in Ethnomethodology sid 42-44, hänvisad till i Cuff & Payne 1979 sid 161).

Att på detta sätt upplösa den sociala ordningen kan resultera i moraliska sanktioner från andra medlemmar. De tycker troligen att man ställer till med problem helt i onödan, och reagerar med ilska, frustration och klander. I värsta fall utesluts "bråkmakaren" ur den sociala gemenskapen. Sammanfattningsvis kan det sägas att ett på detta sätt ifrågasättande och trotsande av den sociala ordningen kan få olycksbringande konsekvenser. (Cuff & Payne 1979 sid 162).

 

6. Sociala roller

För att undvika att medlemmar i den sociala gemenskapen ska upplösa den sociala ordningen och på det sättet skapa problem, finns det i varje social grupp normer som säger att alla i gruppen ska bete sig överensstämmande med varandra. Där till finns det också normer för hur personer med olika ställningar och arbetsuppgifter ska bete sig. Detta kan också kallas för rollförväntningar. På detta vis uppkommer en persons sociala roll. (Allardt 1988 sid 53). Vilka normer, dvs outsagda regler, finns det för hur en städare ska bete sig? När man befinner sig längst ned i arbetshierarkin, har man otvivelaktigt vissa förväntningar på sig, liksom den som befinner sig högst upp i arbetshierarkin har sina specifika förväntningar på sig. Hur uppkommer dessa roller och varför accepterar vi dem?

Att rollkonflikter är vanligt förekommande är inte konstigt, då varje människa inte bara har en utan flera roller samtidigt i livet. Om rollerna är alltför olika varandra kan rollkonflikten kännas extra betungande. När jag städade studerade jag sociologi på D-nivå "samtidigt" (så gott det gick!). Konflikten mellan att största delen av dygnet ha identitet: städare, och sedan försöka växla till identitet: högskolestudent, var ett faktum. Eftersom städningen tog mest tid "blev" jag sakta men säkert en städare dygnet runt: på jobbet - naturligtvis, när jag gick och handlade, när jag träffade kompisar och när jag studerade. Jag kände mig aldrig särskilt bekväm i denna min nya identitet - den stred mot mina andra roller. Allardt, Mead och Goffman tar upp detta fenomen.

 

1. En teaterföreställning

Erving Goffman har en mer dramaturgisk teori om människans sociala roller, än sina kolleger på området. Goffman ser det sociala livet som en teaterföreställning. Han använder uttryck som vanligen förknippas med teatervärlden, men menar att dessa uttryck passar lika bra i livet utanför teaterportarna.

Individen spelar sin roll och "sätter på sig" olika masker för olika situationer. Genom vår fasad gör vi klart för andra vilka vi är och vilken status vi har. Fasaden är den expressiva utrustning som används av individen under hans framträdande. Denna utrustning kan vara de möbler och den bakgrundsdekor som finns på platsen där framträdandet utspelar sig. En mer personlig fasad är vår ålder, kön, utseende, hållning, talmönster, ansiktsuttryck, gester och andra ickeverbala uttrycksmedel. Genom denna utrustning styr samt kontrollerar individen den uppfattning som andra har om honom. Den agerande kan själv bli vilseledd av sitt eget uppträdande, och till slut vara helt förvissad om att hans spelade roll verkligen är hans rätta jag. Hans publik övertygas på samma sätt om hans rolls äkthet. Här kan bara, enligt Goffman, sociologen och den "socialt missnöjde" tvivla på att uppträdandet inte är spelat.

Publiken kan å andra sidan genomskåda att den andre bara spelar en roll, men istället för att visa detta hjälpa honom att upprätthålla sin mask. En underordnad kan mycket väl inse att han egentligen står på samma nivå som sin överordnade, att det hela bara är en teater, men underkastar sig ändå den överordnade för att få honom att känna sig väl till mods i den tillvaro han tar för givet. Den underordnade "spelar med". (Goffman 1974 sid 9, 25 - 30).

Ordet person betyder från begynnelsen mask. Detta kan ses som medgivande av att alla människor alltid, mer eller mindre avsiktligt spelar en roll. Masken står för hur vi skulle vilja vara och för den uppfattning som vi vill att andra ska ha om oss själva. Till sist integreras denna uppfattning i vår personlighet, och vi blir vår roll/vår mask. (Park a.a., sid 250 hänvisad till i Goffman 1974 s 26 - 27).

 

2. Bildandet av en identitet

Hur en persons identitet ser ut är beroende av dennes sociala relationer/samspelet mellan individen och hennes omgivning. Denna teori kommer Mead med. Jagmedvetandet, dvs bilden av mig själv, uppkommer genom de beteenden, attityder, åsikter och värderingar som andra människor ger mig. Människan över tar alltså samma attityd gentemot sig själv som andra människor har gentemot henne. En positiv jagbild och identitet får man således genom att bli behandlad med kärlek, uppmuntran och respekt. En negativ jagbild skapas genom att omgivningen ger dig brist på respekt, avståndstagande och förakt. (Angelöw och Jonsson 1990 sid 24 - 25).

 

3. Rollförväntningar och rollkonflikter

Identitetsbildandet och bildandet av vår sociala roll hänger nära samman. Som jag nämnt förut består vår sociala roll av normer och förväntningar från andra på individer med vissa uppgifter i en bestämd ställning. Dessa normer och förväntningar bestämmer vidare hur personen i fråga ska bete sig.

Den ena av de vanligaste formerna för rollkonflikter kallas för inter-rollkonflikter. Dessa uppkommer då en person har olika uppgifter/positioner i sitt liv, och på detta sätt också olika sociala roller. Man har olika förväntningar på sig hemma och på arbetsplatsen, i skolan och bland vänner etc. Att ha tillgång till och kunna leva i olika roller är naturligt och givande. Men om dessa rollförväntningar är mycket olika varandra och innebär motstridiga krav kan det dels vara svårt att växla från en roll till en annan, och dels kan man bli osäker på vilken roll som verkligen är "jag".

Det andra slaget av rollkonflikter kallas intra-rollkonflikter. Detta innebär att en person i en och samma position möter flera olika förväntningar om vad som är det korrekta rollbeteendet. (Angelöw och Jonsson 1990 sid 35 - 37). Om jag, t ex, i min roll som städare dels har förväntningar på mig från ett håll att deltaga i den resterande personalens fikapaus, och jag från ett annat håll möter förväntningen att städaren inte brukar göra detta, har en intra-rollkonflikt uppstått.

Varför behåller då människan sina roller och följer normerna för dem, även om detta innebär rollkonflikter? Människor uppför sig oftast på ett visst sätt för att skaffa sig fördelar och undvika nackdelar. Man måste dock överväga om målet är värt fördelarna och nackdelarna: fysiska och psykiska kostnader och investeringar, risk för straff och chans till belöning etc. Roller och normer kan naturligtvis också följas av mindre rationella anledningar som offervilja och lojalitet. Man kan också följa dem av helt motsatta orsaker, som t ex tvång. Genom att formulera normer och utnyttja sanktioner av olika slag bedriver man social kontroll, och detta sker överallt i samhället. (Allardt 1988 sid 54 - 55)

Tillfredsställelse i sin arbetsroll

Den mesta tiden av våra liv tillbringar vi på vårt arbete. Det är därför lätt hänt att vår identitet blir den vi har på vår arbetsplats. Vi är vad vi jobbar med, även på fritiden. Det är följaktligen väldigt viktigt att vi trivs med- och känner oss värdefulla i vår arbetsroll. I följande text ska jag, med städyrket i tankarna, ta upp vad som krävs för att känna arbetsglädje och därmed livskvalitet.

Enligt min egen mening ger städyrket många gånger dåliga förutsättningar för att känna arbetsglädje, om arbetsglädje definieras som punkterna nedan visar. Tilläggas bör att Gardell främst undersöker arbetsglädje- och livskvalitet för människor i industriarbeten, av typen löpande bandjobb, men det han tar upp anser jag stämma alldeles utmärkt in också på städarbetet.

Enligt Bertil Gardell (1976) är de socio-tekniska villkor som främst påverkar arbetsglädjen, de som har att göra med människans självbestämmande och möjlighet till att allsidigt kunna använda sina resurser. Här nämns ett antal punkter som anses vara några av förutsättningarna för arbetsglädje:

• möjlighet till inflytande och kontroll över sin egen arbetssituation, (det vill säga möjlighet att i arbetet kunna ta eget ansvar och egna initiativ, delta i planering och beslutsprocesser av betydelse för den egna arbetssituationen)
• möjlighet att uppleva sin arbetsinsats som meningsfull och angelägen,
• möjlighet att i arbetet ha kontakt och gemenskap med andra människor, (Gardell talar här bl a om grupphemlöshet som handlar om att människor inte arbetar i lag eller upplever sig tillhöra någon form av grupp)
• möjlighet att senare kunna avancera till mer kvalificerade arbetsuppgifter

Ensidiga arbeten med lite självbestämmande är mycket vanliga i industrisamhället, och många människor accepterar sådana arbetsförhållanden med argumenteringen: "man måste ju anpassa sig!" Denna "anpassning" kan leda till att arbetet inte alls ses som en källa till behovstillfredsställelse vad gäller andra behov än det rent ekonomiska. Individen intar här en instrumentell attityd till sitt arbete, och det blir endast ett medel för att tjäna

pengar så att behoven på fritiden kan tillfredsställas, främst genom konsumtion av olika slag. Själva arbetet och arbetsuppgifterna anses här vara ointressanta och man kanske till och med känner motvilja inför arbetsuppgifterna . (Gardell 1976 sid 13 - 19, 30 - 31). I Tegnérs intervjuundersökning med en grupp städerskor konstateras att lönearbetet upplevs endast som ett komplement till resten av livet. Sin självuppfattning och sitt självvärde får man genom familj och barn och inte från jobbet. (Tegner 1992 sid 24).

En mycket välkänd teori om mänskliga behov är Maslows behovs-hierarki. Teorin går ut på att om människan växer upp i en omgivning där deras behov inte tillgodoses, är risken stor att man inte utvecklas till en psykiskt och fysiskt fungerande individ. Maslow tror att människor bara kan sträva efter att ett behov i behovspyramiden ska bli tillfredsställt, om behovet innan är tillfredsställt. Exempel: en man som har ett starkt fysiologiskt behov, så som hunger, kommer inte att motiveras till att självförverkliga sig själv förrän hunger-behovet är mättat. Nedan beskrivs varje steg i behovspyramiden, och exempel ges på varför denna är viktig också i arbetslivet.

Fysiologiska behov. Här ryms de allra mest grundläggande behoven som mat, luft, vatten och tak över huvudet. På en arbetsplats innebär detta att de anställda måste få en lön som tillåter dem att ha råd med ovan nämnda. Pauser på jobbet är också viktigt för att tillgodose dessa behov. Fysisk träning på jobbet och extra premier till personal som slutat röka är sätt att få de anställda att må bra.

Trygghetsbehov. Detta innebär att man är i behov av att befinna sig i en trygg miljö. Till exempel att man är tryggad om man blir uppsagd samt känna att man befinner sig i en omgivning fri från psykologiska och fysiska hot.

Sociala behov. På en arbetsplats är det lika viktigt som i det övriga livet att ha vänner, vara omtyckt och accepterad. Att få delta i sociala evenemang som firmafester eller andra aktiviteter med arbetskamraterna spelar en stor roll för de sociala behoven.

Det fysiologiska behovet, trygghetsbehovet och det sociala behovet slår Maslow samman och hävdar att om de inte är tillgodosedda, kan inte individen utvecklas till en sund och lycklig människa. Följande två behov kallas för tillväxt-(growth)behov, och måste bli tillvaratagna för att individen ska nå sitt absoluta självförverkligande.

Självaktningsbehov. Här menas behovet av att utveckla självrespekt och att få andras gillande. Man strävar efter prestige, framgång och efter att bli uppmärksammad av andra. På arbetsplatser kan till exempel utnämningen "Veckans anställd" finnas, som gör att man har en chans att få stå i centrum. Att bli omskriven i arbetsplatsens lokala tidning eller få andra belöningar ger också prestige.

Självförverkligandebehov. Detta behov finns högst upp i behovspyramiden. Detta står för den längtan och strävan efter att bli allt det som man är kapabel till att bli; att nå sin egen potential. Här arbetar man kreativt på högsta växel och tillåts göra det man vill, ta egna initiativ etc. För att självförverkligande ska kunna ske måste resurser i form av tid, pengar och andra tillgångar finnas. (Baron 1983 sid 128 - 130)

 

Hierarki, klass och status

I monotona arbeten med låg grad av självbestämmande utnyttjas endast ytterst begränsade sidor av människans förmåga. Utbildningstiden på dessa arbeten är oftast mycket kort och på så låg nivå att i stort sett vem som helst kan utföra arbetet efter några dagars träning. Förutsättningarna för att utvecklas och avancera till andra arbetsuppgifter eller andra roller i arbetet är mycket dåliga. Detta leder till att människor blir snabbt och billigt utbytbara, och arbetet ger ingen nämnvärd yrkesstatus. (Gardell 1979 sid 18 - 19)

Av högre tjänstemän får drygt fyra av fem lära sig nya saker i sitt arbete, medan det i arbetarklassen bara är cirka fyra av tio som får lära sig nya saker i arbetet. (Social rapport om jämlikheten i Sverige 1981, sid 57, hänvisad i Ahrne m fl 1987 sid 73) De flesta högre tjänstemän kvalificerar sig således hela tiden i sitt arbete för en karriär. I arbetarklassens arbeten ges inga nya kunskaper som kan leda till högre ställning och högre lön. Arbetaren slits ut och dennes kunskaper riskerar att bli föråldrade. (Ahrne m fl 1987 sid 73)

En annan orsak till den låga statusen i denna typ av arbete är det hierarkiskt uppbyggda auktoritetssystemet, i vilket arbetaren i den monotona arbetet har en position långt ned. Det hierarkiska systemet ställer de flesta underlydande utanför diskussioner om arbetets planering, uppläggning och andra beslutsprocesser som har med den egna arbets-situationen att göra. På detta vis sätts normer och mål upp av dem överst i hierarkin, som de underlydande egentligen inte känner sig bekväma med eller accepterar. En känsla av isolering gentemot företaget och dess mål, samt ett starkt främlingsskap inför sitt eget arbete kan uppkomma. Att för den underlydande påverka företagets normer och mål så att de ter sig mer rimliga, kan tyckas hopplöst och riskabelt. Man anser sig inte ha "något val."

Att på detta sätt inte få sina behov tillfredsställda kan till sist resultera i en rad fysiska och psykiska besvär. Stress, trötthet och låg arbetsglädje är signaler på att arbetet inte uppfyller grundläggande mänskliga behov. Vidare kan människors självkänsla och tillfredsställelse med livet i sin helhet drabbas och resultera i oro, ångest, depressioner, sömnsvårigheter, huvud- och magvärk med mera. Här tillkommer också de fysiska arbetsskador som är vanliga vid monotont arbete. (Gardell 1979 sid 18 - 19, 71)

En annan faktor som bidrar till utslitning av olika slag är oregelbundna arbetstider. I arbetarklassen är det drygt hälften av alla som arbetar på obekväma arbetstider, medan mellan en fjärdedel och en tredjedel av de högre tjänstemännen gör detta. (Ahrne m fl 1987 sid 74)

Nästa sida >>

 © JÅ 1995-2008