Efter att ha beskrivit och analyserat varje beteendetyp var för sig, ska jag föra en mer omfattande diskussion, om de starkaste tendenserna till specifika beteenden som kan skönjas i mina observationer. De tendenser som jag anser har visat sig starkast och mest återkommande är:

• beteenden som har lett till en känsla av att "inte synas", att nonchaleras,
• beteenden av maktmissbruk, som har lett till en ständig rädsla för orättvis behandling vad gäller städningen,
• beteenden som visar den låga status som städaren har (vilket båda ovanstående punkter handlar om),
• "ursäktande" beteenden, det vill säga beteenden grundade på känslor av ovana och obehag av att få t ex sitt privata kontor städat av någon annan,
• vikten av uppskattning.

Här kommer jag också att jämföra mina resultat med litteratur i ämnet, företrädesvis med andra städares erfarenheter. Jag kommer även att referera till vissa stycken av denna uppsats litteraturgenomgång, och då hänvisa till rubriknamn och sidnummer. I kapitlet som följer efter resultatdiskussionen kommer jag även att ta upp den mer praktiska/fysiska sidan av städyrket och redogöra för det jag särskilt uppmärksammat där. Också här ska jag jämföra med andra städares syn på detta.

1. Att inte synas

En av de starkaste tendenserna i mina observationer handlar om att känna sig "osynlig" inför de jag städar hos. Ett genomgående drag för visslaren, "med sig själv-prataren" och översittarna är således deras nonchalans inför min närvaro. Även om denna nonchalans för de två förstnämnda beteendetyperna inte är illa menad, så finns den ändå där. Jag måste "kämpa" för att fånga deras uppmärksamhet, och åtminstone få dem att hälsa. Människors problem med att hälsa och att på andra sätt meddela sig med mig, är något som genomsyrar mina observationer. Att inte bli "sedd" verkar vara en kännetecknande egenskap för dem som någon gång varit i städyrket. Detta är naturligtvis väldigt olyckligt, eftersom behovet av respons från andra människor är grundläggande och påverkar vårt välmående i allra högsta grad. (Se kap. socialitet och responsivitet, sociala motiv som drivkraft och hälsningsceremonier sid *-6)

I böckerna Utan städare stannar Sverige (1992) och Elisabeth Tegners Att synas eller inte synas (1992) har jag hämtat följande citat från städare, som speglar känslan av att inte synas och inte få respons. I dessa böcker har frågorna om att inte "synas", att inte bli hälsad på och att bli nonchalerad, varit frågor som kommenterats särskilt mycket:

"Från att ha varit en anonym liten råtta, som man på sin höjd hälsade artigt på innan man gick hem för dagen, så blev jag till slut en av gänget på laboratoriet. Ja, det tog ju sin tid förstås." ( Utan städare...1992 sid 44, Lill-Britt Andersson)

"Man gick liksom osynlig omkring där med sin vagn, och även om vissa hälsade gjorde de flesta det inte. Den kontakt man fick var oftast om man missat dammtussar under nån säng eller när något annat inte var bra. Det kändes som om man försvann och inte riktigt visste om man fanns, när man gått där några timmar. Därför försöker jag hälsa på trappstädare, kontorsstädare och andra städare jag stöter på, senare i livet." (Utan städare...1992 sid 91, Lena Isberg)

"Usch, det var precis bara som om dom inte såg’en när man kom, tycker jag. Man bara var som luft. Jag vet inte vad det är, men det är precis som dom inte ser en fast dom nästan snubblar på en." (Tegner 1992 sid 27)

"Men tänk då den lilla läraren, adjunkt tror jag hon var, som kom varje tisdagsmorgon när jag torkade i hennes trapp. Varje vecka tänkte jag samma sak: Hon måste vara olycklig och obildad som inte förmår sig hälsa. Hur kan en sådan förmedla kunskap till våra barn?" (Utan städare...1992 sid 106, Eivor Nyhrén)

"...om man börjar prata med en person här - det kan va en akademiker eller det kan va sekreterarn. --- Så kan det komma en annan personal eller vem som helst, och avbryter. Ber inte om ursäkt eller nånting va, utan då får man en känsla av att jag finns inte." (Tegner 1992, sid 28)

Jag känner igen mig i alla de ovanstående citaten. Det handlar om två olika sorters nonchalans. Den ena sorten gör att personen i fråga inte ser dig, det vill säga behandlar dig som luft. Dessa personer uppträder varken trevligt eller otrevligt mot dig, eftersom du helt enkelt inte "finns" eller "syns" enligt dem. Det andra slaget av nonchalans innebär att personen i fråga och för sig uppmärksammar dig, men på ett mycket talande sätt visar "vem det är som bestämmer", utan att säga något, på ett nonchalant sätt.

Mitt mest tydliga exempel den andra sortens nonchalans är den tyste översittare som vid ett tillfälle ställde sig rakt framför mig och städvagnen, och utan ett ord långsamt tog ut en kletig snus från överläppen, plaskade ner den i soppåsen, vände på klacken och gick. Att på detta sätt vilja demonstrera sin makt är inte ovanligt heller för andra städare:

"Det kom en kvinna i päls en gång när jag torkade trappan. Det sista hon gjorde innan hon gick in var att ruska av pälsen, som var full med snö. Det gjorde hon på den avsats där jag låg och torkade. Den damen är gammal nu och när jag ser henne så tänker jag: fy bubblan." (Utan städare...1992 sid 99, Eivor Nyhrén)

"Eleverna, det kan man inte bara prata om. --- Dom kan mycket väl, när du står och tvättar ett golv, stå och slänga en cigarett och trampa ner i golvet, spotta snus eller...

--- precis framför ögonen på dej. Och skulle dom råka spilla ut en kopp kaffe, inte tusan skulle dom bry sig om och torka upp det va." (Tegner 1992 sid 42 - 43)

Att jobba som ensam, inhyrd städare på olika arbetsplatser kan i sig självt vara en bidragande orsak till känslan av att "inte synas". Arbetsplatsens personal är en redan färdig grupp, en gemenskap, där personerna många gånger har samma yrke, eller står för olika delar i företagets kugghjul. Jag är ensam med mitt yrke på denna arbetsplats. Jag kan inte identifiera mig med den övriga personalen, och de kan inte identifiera sig med mig. För dem är jag följaktligen en utomstående med en helt annan yrkesroll än dem, som kommer ibland. Möjligheten finns att de inte anser att det är någon "idé" att hälsa eller prata med mig, eftersom jag inte som dem arbetar där åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Det faktum att jag kommer "utifrån" och jobbar på ett helt annat sätt än dem förstärker säkerligen detta. Vi kommer från två olika världar och har till synes inga gemensamma samtalsämnen.

Detta är en mycket speciell och ganska omänsklig situation att befinna sig i. Bengtsson (1972) betonar vikten av att "vara som alla andra". Som ensam, inhyrd städare är man definitivt inte som alla andra: alla runt omkring mig sitter vid sina skrivbord och arbetar med liknande arbetsuppgifter, medan jag arbetar på ett helt annat sätt och är ensam om mina sysslor. (Se kap. socialitet och responsivitet sid *)

Det jag som ensam städare skulle behöva är andra städare att känna grupptillhörighet med. Måhända skulle jag ändå behandlas som luft av vissa, men då skulle jag kunna ha min trygghet och självkänsla i min grupp, där gruppmedlemmarna är som jag. Att inte ha möjlighet till detta kan orsaka "grupphemlöshet". (Se kap. tillfredsställelse i sin arbetsroll sid *) Tegner (1992 sid 36) konstaterar i sin rapport att städarens självkänsla i hög grad påverkas av om man har arbetskamrater som man jobbar tillsammans med eller inte. Vikten av att arbeta tillsammans med andra som man delar arbetsuppgifter och arbetsroll med, uttrycks av andra städare:

"Jag trivs, för dom är bra dom andra som jag jobbar med. Det gör ju jättemycket. Vi kan ju varandra utan och innan. --- Det är ju väldigt monotont. Det är ju samma allting...Så därför tror jag det gör mycket att vi andra vi trivs så bra ihop, och vi kan skoja - det lättar upp. --- Så jag skulle aldrig vilja gå själv och städa, aldrig. --- Då hade man nog inte fortsatt så här som jag har gjort. Då hade man nog sökt sig till nåt annat." (Tegner 1992 sid 21 - 22)

"När man har dålig vuxenkontakt får man lätt dåligt självförtroende och kan känna sig ensam och misslyckad. Jag tror att det är nyttigt att ha arbetskamrater att byta åsikter med." (Utan städare...1992 sid 158, Ewa Löfqvist)

 

2. Rädslan för klagomål

Som jag tog upp i dataredovisningen, utnyttjar vissa personer (den pratsamma översittaren) sin makt till att beklaga sig över städningens kvalitet. Detta görs inte genom konstruktiv kritik direkt riktad till mig, utan bakom ryggen på mig; antingen som klagomål till min städledare eller som skvaller med de andra på stället. I och med att jag inte får höra eventuell kritik ansikte mot ansikte med kritikern, kan jag aldrig känna mig riktigt säker när jag går ifrån ett städställe. Bakslaget kan komma när som helst.

I de fall där personen ifråga egentligen bara använder mig som något att avreagera sig på, på grund av min ringa makt och status, är klagomålen irrationella och kan verkligen slå mig under bältet. Rädslan för orättvis nitiskhet är tydlig också hos andra städare:

"Vi började kl. sju på morgonen och var klara fyra efterm. Nu har vi endast att inhösta beröm eller klander. Att vara städerska är att gå med dåligt samvete jämt. Det finns alltid något krypin man kan glömma." (Ekelöf 1970 sid 76)

"Städerskorna var de lägsta i sjukhushierarkin. De som alla kunde trampa på. --- Det värsta med att städa var att man alltid hade en känsla av att folk kunde dyka på en och klaga. Hur noggrann man än var så visste man att det gick att leta upp fläckar och damm någonstans och peka på: Du har inte städat ordentligt." (Utan städare...1992 sid 93 -94, Lena Isberg)

Förutom det faktum att det faktiskt finns de som anser att städaren är ett lovligt byte, ofarlig att avreagera sig på, så är också städyrket av den karaktären att det är svårt att få ett helt tillfredsställande resultat. När är en städning egentligen klar?

Det någon anser vara ett städat rum, tycker en annan inte alls duger. Att få ett visst antal timmar på sig att städa, ett visst antal dagar i veckan som jag fick, kan också vara ett problem. Någon som aldrig har städat platsen har beräknat denna tid; arbetstiden kanske är för kort, och inga raster är inräknade i den. Detta resulterar i att bara det allra nödvändigaste kan göras - någon storstädning blir det inte tal om. Är de man städar hos inte medvetna om detta kan det bli bekymmer och missförstånd.

Ett annat problem med städning under kontorstid är att det hela tiden passerar människor där man städar. Jag kan tömma en papperskorg ena sekunden, och den andra har någon tömt sin överfulla askkopp samt en bunt papper i den. Innebär det att jag har städat dåligt? Jag kan skura en trappa ena sekunden, och den andra springer en grupp barn upp i den med leriga stövlar. Innebär det att jag måste städa om den? Nej, en städning blir aldrig klar, men någon gång måste man sätta en gräns och gå hem, med risk för klagomål.

Ett sätt att undvika problem med för kort tilldelad arbetstid, med vad som egentligen ska göras och hur detta ska göras, är att städaren själv får inflytande över sina egna arbetsuppgifter. Ingen annan än städaren själv kan veta vad som krävs (i tid och andra resurser) för att städa platsen i fråga, och bara städaren vet att en nyskurad trapp lika fort kan bli full av grus igen, och måste få argumentera för detta och diskutera vad som bör göras åt det. Att tillsammans med städledare och städchef få planera och kontrollera sitt eget arbete så att det blir rimligt, borde vara en självklarhet, men är det inte. På det sättet skulle många problem kunna undvikas, både för städaren, städledningen och kunden. (Se kap. hierarki, klass och status sid * och kap. Tillfredsställelse sid 11)

 

3. Städarens status

Tegner konstaterar i sin intervjuundersökning med städare på Göteborgs universitet, att de svar som uttrycker missnöje med arbetssituationen till största delen handlar om städyrkets låga status, upplevelser av nedvärdering, brist på hänsyn och respekt samt brist på uppskattning av arbetet man utför. (Tegner 1992 sid 106) Flera av städarna i Tegners bok och i Utan städare stannar Sverige tar också upp att deras arbete av flera andra personer inte upplevs som vare sig ett "riktigt yrke" eller ett meningsfullt arbete. Detta signalerar tydligt om städningens låga status.

Både problemet med att inte bli "sedd" och att vara rädd för maktmissbruk från andra, skulle förhoppningsvis minska om städningens status höjdes. Hur denna ska höjas är dock en gåta. Hur kan det någonsin bli prestige i att skura toaletter?

"Kan ett yrke vara finare än ett annat yrke? Tyvärr måste svaret bli ja. Ett yrke som ger så god förtjänst att man klarar sin försörjning på det är finare än ett yrke som är så dåligt betalt att det inte försörjer ‘sin man’ " (Ekelöf 1970 sid 12)

"Bara höjning av lönen och förbättringar av arbetsmiljön kan ge bättre status. Som det är nu så verkar det som städarna ligger "på understa pinnen". Det finns folk som tror att de kan "hunsa" städarna som de vill." (Utan städning... 1992 sid 73, Vilma Llanera-Rosa)

"...jag har ju själv råkat ut för när man kommer ut bland folk och presenterar sej som städare, då kan du inte ha så mycket att komma med (pekar mot huvet). --- Många gånger får jag en känsla av att för den stora allmänheten att städarna, dom är gamla, fula och dumma." (Tegner 1992 sid 29)

"Allmänheten däremot erkänner inte detta arbete och dess betydelse. Jag tror att det beror på att det inte krävs utbildning för det. Dessutom är det inte ett jobb som i sig själv ger vinst. --- Det ger inga som helst möjligheter att visa sin eventuella kreativitet, och kreativiteten är det som gör ett arbete intressant." (Utan städare... 1992 sid 150, Zoran Zivkovic)

Många av städarna i min litteratur anser att yrkets status bara kan höjas genom att höja lönerna, sänka pensionsåldern och införa någon slags städutbildning. Jag tror inte att det är den ultimata lösningen. En del i strävan efter högre status i städyrket tror jag skulle kunna vara att införa någon slags städpraktik för alla. Bara genom att själv få erfara hur det är att vara längst ned i hierarkin, kan man öka respekten och ödmjukheten inför städarens situation. Naturligtvis måste också en förbättring av arbetsmiljön göras inkluderat bättre städutrustning i många fall, samt större och bättre städskrubbar etc. Detta återkommer jag till senare i uppsatsen.

Att ha låg status i arbetslivet, med allt vad det för med sig, kan naturligtvis lätt resultera i mindervärdeskänslor. Du blir så som andra personer behandlar dig. (Se kap. bildandet av en identitet sid *) Hur klarar människor av att befinna sig längst ned i hierarkin under en längre tidsperiod?

"Givetvis känner man sig mindervärdig när man arbetar som städare, och jag tror att man måste ha ett mycket bra psyke för att inte knäckas." (Utan städare...1992 sid 15)

"Alltså man får ju jobba enormt mycket med sej själv, att inte tappa självkänslan och...ja mycket sånt där. --- ...i början hade jag enormt svårt för detta att jag var lokalvårdare." (Tegner 1992 sid 30)

 

4. Konsten att se sitt kontor bli städat

"Ursäktaren" och inslag av ursäktarens uppträdande i andra beteendetyper, sätter sin prägel på mina observationer. Det är tydligt att det inte är helt lätt att låta någon annan städa efter oss själva. Dagens moderna människa är inte van vid att kunna stöka till och sedan låta någon annan ta hand om det. Många har uppenbarligen svårt för att bara luta sig tillbaka och se hur någon annan gör detta. Det är länge sedan tjänstefolk var vanligt i vissa kretsar, och det är få förunnade att ha städhjälp hemma. Att städa efter sig själv har blivit en självklarhet.

Eftersom väldigt många av de jag städat hos har haft lite av en ursäktare i sig, finner jag det intressant att utröna varför detta beteende är så pass vanligt. Då jag inte har hittat något om detta fenomen i min litteratur med andra städares erfarenheter, så har jag hört mig för med några av mina vänner om varför de tror "ursäktaren" är så pass vanlig i detta sammanhang. Den följande analysen är alltså ett resultat av mina egna reflektioner från observationerna samt synpunkter från några vänner.

En typisk kvinnlig reaktion då en städare ska städa hennes kontor är att känna att man borde städa kontoret själv. Från barnsben har man blivit uppfostrad till att "ta hand om sin egen smuts", och detta sitter djup rotat. Det har blivit en självklar regel att städa efter sig själv, och att inte släppa in någon i sin privata sfär förrän den ser respektabel ut för den utomstående. Viljan att röja upp efter sig själv och visa ett fläckfritt ansikte utåt är så stark att gamla städar sin lägenhet innan hemsamariten kommer - för att städa.

Att släppa in någon annan i sitt eget revir för att städa, är att låta någon klampa in i ens integritet och ta hand om det allra hemligaste, mest privata och tabubelagda som finns: vår egen smuts. Smutsen är ju hemlig, något fult som alla vet finns där men som döljs väl. Vi vill inte bli avslöjade av någon - inte av städerskan eller andra. Så länge vi är kapabla till det låter vi inte någon annan få tillträde till vår smuts. När vi är barn, och när vi blir gamla och med ålderns rätt inte klarar av städning, tvingas vi låta någon annan ta hand om det åt oss, men där emellan vill vi göra det själva.

Städaren känner således till alla våra värsta sidor, vilket onekligen kan få oss att känna obehag och vilja ursäkta oss inför henne. Chefen på en arbetsplats kan "lura" sina kunder till att tro att han är perfekt. De får ju bara se hans stora, blänkande skrivbord och ny-dammsugna heltäckningsmatta. Kunderna får bara tillträde till den skinande ytan, och chefen upprätthåller därmed sin fläckfria auktoritet. Städaren däremot känner till hans allra dunklaste sidor; för henne kan han inte dölja sin mänskliga börda, smutsen. När vissa människor behöver gå på toaletten, säger de till andra att de ska "pudra näsan" eller "göra ett ärende" för att ämnet är tabubelagt. Städaren vet att de inte pudrar näsan.

Män reagerar inte lika ofta med ursäktarens beteende. Detta faktum har varit uppenbart i mina observationer, och styrks i de reflektioner jag fått från manliga vänner. De känner, till skillnad från kvinnorna, inte alls att de borde städa sitt eget rum istället för städaren, utan accepterar istället att detta är hennes jobb. Trots den alltmer jämlika situationen mellan könen, beror detta med all sannolikhet på att uppfostran och förväntningar är olika mellan pojkar och flickor. Männen i mina observationer verkar sålunda inte tycka att det är lika obehagligt som kvinnorna, att någon annan städar efter dem.

 

5. Behovet av uppskattning

Genom mitt arbete som städare och i de berättelser från andra städare som jag har tagit del av, har jag förstått att uppmuntran i jobbet är oerhört viktigt. För det mesta räcker det inte bara med tanken på att man får lön, som drivkraft i arbetet. Andra former av uppmuntran och uppskattning är mycket viktigt. Detta kan ske på olika sätt: genom befordran, genom att bli vald till "Veckans arbetare", löneökning eller genom att få andra privilegier. (Se kap. tillfredsställelse i sin arbetsroll sid 12) I ett lågstatusyrke som städning är den här typen av uppskattning ovanlig; att avancera till högre positioner är mycket sällsynt, liksom löneökningar. (Se kap. hierarki, klass och status, sid 13) Kvar blir den verbala uppskattningen. Människor tenderar tyvärr att tycka att det är lättare att ge dålig kritik än bra sådan.

Den lycka som infinner sig och som gör arbetet lättare när man väl får uppskattning av någon, var av stor vikt för mig som städare och för städarna i litteraturen.

"När jag kom till ett av mina städställen den sista gången för sommaren, stod det en korg innehållande frukt, ost och kex, cider och ett kort, i min städskrubb. Jag trodde att någon av personalen hade väl ställt in den där, för att den som skulle få den inte skulle få syn på den för tidigt. Efter fem minuter "vågade" jag titta på kortet, och såg att den var till mig. Plötsligt spelade inte hettan någon roll längre och alla översittare var glömda. Jag städade leende resten av dagen."

"När han åkt hade han lämnat en stor inplastad blombukett. Däri satt ett kort, en karikatyr av honom själv: ‘Till Yvonne och tack för en fin städning, hälsningar från Magnus Härenstam.’ Det var en så stor och fin bukett att gästerna jag gick förbi frågade om jag gift mig. Så Magnus skulle bara veta vilken lycka han gav mig den där dagen." (Utan städare...1992 sid 123, Yvonne Wirde, hotellstäderska)

"Vi fick varsin blombukett av ASAB på vår sista arbetsdag. --- Men det som gladde mig mest var den doftranka som labb-personalen överlämnade till mig. Jag kunde knappt hålla gråten tillbaka när det blev dags att tacka. --- Fyra år var till ända." (Utan städare...1992 sid 46, Lill-Britt Andersson)

Följande person som jag citerar är flykting från Chile, och hon jämför sitt liv som städerska i Sverige med livet i Chile, som var fyllt av rädsla och politiska problem:

"De hade omtanke för min person, för det var verkligen ett tungt arbete. Men alla uppmuntrade mig. Varje dag frågade de hur jag kände mig och såg till att jag inte blev trött. Det är otroligt att jag kunde betyda så mycket för dem. (Utan städare...1992 sid 117, Eliana Diaz)

"Det är liksom viktigt då - det tycker jag om man ska få in ungdomar här - att tala om för dom, att det är ett viktigt jobb du gör --- Så det tror jag är väldigt viktigt, just när det kommer ungdomar, ja att man inte rycker på axlarna åt dom, utan att man visar sin uppskattning." (Tegner 1992 sid 36)

"Om en gäst tackar och ger ett berömmande ord för ens städning, blir man glad och lever på det länge." (Utan städare...1992 sid 123, Yvonne Wirde)

© JÅ 1995-2008