Praktiska arbetsförhållanden

Jag ska här kort beröra städarens praktiska och fysiska arbetsförhållanden, vilka innefattar onödiga fysiska påfrestningar, städutrustningens och städskrubbens kvalitet samt avsaknaden av ett eget rum.

Min undersökning gäller som bekant i första hand beteenden som rör städaren, men jag anser att också de praktiska förhållandena är värda att tas upp, då dessa många gånger vittnar om städarens dåliga status.

Städarens praktiska arbetsförhållanden påverkas sålunda av yrkets låga status, men yrkets låga status påverkar också de praktiska arbetsförhållandena.

1. Städskrubben som kontor

Städskrubben är definitivt mitt (städarens) revir. När resten av personalen på den arbetsplats jag städar på har sina kontor, har jag min städskrubb. Inte för att det finns, eller får plats, något skrivbord eller någon telefon där inne, utan för att det enda ställe som verkligen är "mitt", och dit ingen annan har självklart tillträde.

Den övriga personalen på arbetsplatsen har i och för sig försäkrat mig om att jag får använda deras fika-/personalrum att ta mina pauser i, och detta är naturligtvis utmärkt om jag vill konfronteras med andra människor eller inte har något emot att koppla av inför andras beskådan. Men ibland behöver man, av många olika orsaker, stänga dörren om sig, och veta att man får vara ostörd. Detta var inte möjligt i mitt städjobb.

Förutom att det rent allmänt är skönt att kunna stänga dörren om sig en stund ibland, så finns det också ett antal mer praktiska anledningar till varför man även som städare är i behov av ett eget kontor/rum. Det sättet som jag arbetade på innebar att jag åkte omkring mellan olika ställen och städade, medan städföretaget som var min arbetsgivare hade sitt kontor på ett helt annat ställe än dem jag var på. Allt som oftast hände det att min städledare behövde få tag på mig under arbetstid, för att t ex fråga om jag kunde vikariera för någon på kvällen eller för att prata om något annat brådskande. Min städledare fick vid sådana tillfällen ringa runt till "växeln" på de arbetsplatser jag kunde tänkas vara på (mina arbetstider var inte exakta), och damen i växeln fick sedan leta rätt på mig, eller se till att underrätta mig om att min arbetsledare hade ringt, när jag kom. Därefter fick jag i min tur fråga någon kontorsinnehavare på arbetsplatsen om jag fick låna dennes telefon för att ringa till städledaren. På vissa ställen blev jag hänvisad till telefonen i rökrummet, där någon alltid satt och rökte, och dit dörren ständigt öppnades och stängdes då människor kom och gick. Genom att alltid behöva fråga andra om lov för att få "låna telefonen" känner jag mig omyndigförklarad.

Denna ganska vanliga procedur anser jag visa tydligt att även en städare har behov av ett eget rum/kontor, med bl a egen telefon. Här inne skulle också samtal mellan städledare och städare kunna äga rum, och därmed undvika att behöva stå i någon korridor, eller sitta i ett fullt fikarum och prata. Även visst pappersarbete som ifyllande av tidrapport och schema går lättare då man kan sitta ifred vid ett bord.

Åter bör sägas att de städskrubbar som jag nyttjade inte hade resurser att fungera som några slags kontor, men det var de enda rum som var "mitt revir". Många gånger var de så små att städvagnen med nöd och näppe fick plats. Jag minns en mycket liten städskrubb på ett stort företag som jag vikarierade på. Ovanför diskhon satt några fuktskadade vykort på väggen, uppsatta med häftstift. Nyfiken som jag är tog jag bort dem och läste; de var från städare som varit på semester och passat på att skicka en hälsning till sina kolleger. Det var så rörande att se dem där, omsorgsfullt uppnålade i den där lilla, sjaskiga skrubben, full av städredskap, kemikalier och kartonger med moppgarn och trasor. Det finns ett behov av att försöka göra det trivsamt omkring sig, om man så bara har en städskrubb till förfogande:

"Jag pyntade min städskrubb med hyllpapper och bårder och till jul hängde jag upp tomtar i dörröppningen." (Utan städare...1992 sid 46, Lill-Britt Andersson)

Om man inte jobbar som ensam städare, utan igår i ett arbetslag är chansen större att tillsammans kunna få ett eget rum till fikarum och kontor. Om man har turen att få detta hänvisas städarna dock ofta till ett rum nere i källaren eller på någon annan avlägsen plats. Städarna i Tegners undersökning berättar:

"Alla städerskor ska ner i källarn, så långt ner dom kan komma --- Det är säkert. En liten skrubb som man knappt får in sin vagn i. --- Och aldrig ett fönster, aldrig. Jag förstår inte varför." (Tegner 1992 sid 47)

En annan person i Tegners undersökning berättar att hennes arbetsplats skulle byggas om och få nya lokaler. Även städarna lovades ett alldeles eget rum. När det hela var klart visade det sig att rummet var en handikapptoalett som lyxats till med en hatthylla:

"...ja handfatet är ju okej, men just den här toaletten. Så där har jag satt ett bord och lagt på en duk, för att dölja själva toalettsitsen." (Tegner 1992 sid 48)

Att sitta inträngda på en toalett för att röka, dricka kaffe och koppla av kändes så pass otrevligt att dessa städare tog saken i egna händer, och började utnyttja ett föga använt förrådsrum som sitt kafferum istället. Då inget annat utrymme finns tillgängligt sitter några andra av "Tegners städare" i omklädningsrum, allmänna rökrum och i korridorer och skriver där sina semester- eller sjukanmälningar, tar pauser etc. (Tegner 1992 sid 48-51) Tre av dessa städare har så pass stor städskrubb att de får plats att sitta där inne:

"--- Så vi sitter i städrummet där. --- Ja, det är där man har vagnen och städgrejerna och det. Det är rätt stort, så där har vi satt in ett bord. Så har vi kaffebryggare och..." (Tegner 1992 sid 50)

Att inte ha tillgång till ett eget rum och egen telefon säger mycket om arbetsgivarens syn på städaren som yrkesgrupp.

 

 

2. Fyllda säckar och tunga hinkar

Visst har vi turen att leva i ett högteknologiskt samhälle där det finns uppfinningar för de flesta situationer, som underlättar våra liv. Och visst har det kommit många moderna hjälpmedel även för städare: ihopvikbara städvagnar med ergonomiska handtag och plats för alla redskap som behövs, vagnar med anordningar som gör att golvmoppar vrids ur med hjälp av en spak och inte med händerna, reglerbara skaft på moppställningarna, hissar att transportera städvagnar och fyllda sopsäckar i etc. Så långt allt väl. På de 22 ställen som jag städade var det dess värre långt ifrån alla som var såhär välutrustade. Det var som om miljön runt omkring mig hade följt med evolutionen, men tittade man in i städskrubben hade utvecklingen plötsligt avstannat för några decennium sedan.

Trappstädningarna var värst. På det ena stället låg städskrubben i källaren, och naturligtvis fanns det ingen hiss. Efter att ha fyllt hinken med vatten travade jag upp till översta våningen och började min färd nedåt, i skurandets tecken. Halvvägs ned var jag dock tvungen att kila ned i källaren igen för att byta vatten i hinken, gå upp igen, och skura resten med min våtmopp. Just på detta ställe önskade kunden för övrigt att jag skulle knäskura, vilket jag bestämd avböjde. Att knäskura tillhör definitivt en svunnen tid.

På den andra trappstädningen fanns städutrustningen i en källare med separat ingång utifrån. Här fick jag hämta mopp och hinkar med vatten i källaren, och sedan bära detta en rejäl sträcka utomhus mellan de två hus som jag städade. Att bege sig för att byta vatten blir under dessa omständigheter inte särskilt lockande.

På två av mina städställen fanns över huvud taget inte någon städvagn. Detta innebar att jag fick släpa med mig en säck på golvet efter mig, då jag tömde papperskorgar. Säcken blev så småningom väldigt tung och otymplig. På grund av avsaknaden av städvagn fick jag också göra de olika städmomenten i omgångar, eftersom det är omöjligt att få med sig sopsäck, nya plastpåsar, mopp, sopskyffel, trasa till toaletten, trasa till skrivborden, påfyllningsmaterial etc, med endast två händer. Det blev ett fasligt springande till och från städskrubben.

De ställen (bland annat trappstädningarna) där det inte fanns möjlighet att få de tunga skurgarnen urvridna med hjälp av en spak, minns jag med viss förfäran. Här måste jag flera gånger varje städtillfälle vrida ur de smutsiga, heta garnen med händerna. De starka kemikalier som användes i skurvattnet gjorde att händerna alltid kändes uppsvällda och uttorkade.

Till sist ska jag ta upp problemet med tunga sopsäckar. På en medelstor arbetsplats genereras varje dag en ansenlig mängd skräp som sedan kommer att fylla ett antal svarta sopsäckar. Så länge man har en städvagn att skjutsa omkring dem på är ingen skada skedd. Det är när alla dessa sopsäckar ska ut till en container eller ett soprum på gården, som problemen börjar. Säckar med papper och matavfall är nämligen väldigt tunga, och sträckan till container/soprum från städrummet är ofta lång. Befinner man sig i en byggnad med trappor utan hiss, blir arbetet med att släpa säckar extra tungt. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag slapp fortsätta med detta kånkande, ty gör man detta regelbundet i mer än ett år blir ryggen garanterat förstörd.

Tunga sopsäckar, och avsaknad av sätt att forsla dem på, nämns som ett stort problem också i Tegners undersökning:

"Så där får jag gå upp fyra trappor --- Där finns ingen hiss, så jag får trava där nerför trappan ända ner till garaget. --- Påsen måste ju komma ner på nåt vis. --- jag drar den bakom mig (skrattar lite) nerför trappan, så länge den håller så gör den." (Tegner 1992 sid 53)

"Och säckar som vi drar ut och slänger. --- Vi har ju en tio säckar om dan som ska ut. Så det känns ju. Dom är fulla jämt." (Tegner 1992 sid 53)

© JÅ 1995-2008