Solig söndagförmiddag i mars. Ut i skogen, ut till stugan, till sjön fortfarande isbelagd. Hunden ska få springa lös, barnet ska få springa lös, jag ska släppa lös tankarna och inspirationen! Vi åker genom skogen, uppför den branta backen där snö fortfarande ligger kvar. Parkerar framför ängen och granplanteringen som badar i sol. Ut med hunden! Han springer iväg, långt, lyckligt, valp på nytt. Barnet, jag och mannen börjar vår vandring över ängen. Lite lerigt, jag ser djurspår i leran, tänker ”rådjur eller kanske älg.” Barnet pinnar på glad på stigen, hunden kommer springande, barnet skrattar. Vi kommer fram till den lilla, branta nedförsbacken som leder fram till den minimala bron över ett vattendrag. Det är snö i backen och i tanken förbereder jag hur jag ska få ner mig och barnet utan att halka. Hunden har redan sprungit i förväg ned.

Precis då smäller det till ett par gånger precis bredvid oss i granplaneringen som kantar stigen. Ett högt ljud som får mig och mannen att hoppa till. Det är så nära. Granarnas grenar rör sig. Herre gud, det är något precis bredvid oss där inne – något stort - mannen står närmast. Vi står stilla och han säger: ”det kanske är ett rådjur.” Det låter inte som om han tror på det själv. Ett rådjur skulle ha sprungit iväg för länge sen när det hörde oss komma. Dessutom skulle det ha sprungit åt andra hållet. Och inte skulle ett rådjur låta så tungt, så smällande. Vi liksom bara väntar på att något ska hända. Det finns vildsvin inhägnade en bit bort i skogen, och jag hinner tänka att det kanske är ett vildsvin som har rymt, jag hinner bli ganska säker på att det är så. Det skulle stämma. Jag ser framför mig hur en halvstor, harmlös gris ska tulta fram ur granarna och springa iväg över ängen.

Sekunden efter kommer ”det” ut ur granplanteringen, precis bredvid oss. Ett stort huvud, en enda stor, kompakt kropp som aldrig tar slut, massor av mörk päls. Ett stort, stort, STORT vildsvin. Vi bara tittar, stilla, tysta. En klumpig best som tagit fart och nu dunsar förbi oss. Det går inte fort. Tanken på det lagom stora, ganska söta vildsvin jag föreställt mig sekunderna innan, var icke med verkligheten överensstämmande. Det finns inget ”sött” med den koloss som kommit fram. Både jag och mannen koncentrerar oss på att se vad han ska göra, vart han ska ta vägen. Än så länge kan vi inte göra något annat än att avvakta. Vi vet ju inget om vildsvin! Kan de gå till attack eller är de harmlösa? Ett vagt minne säger mig att vildsvin inte är helt ofarliga i alla lägen. Vildsvinet får upp farten och springer in i skogen mitt emot.

Nu kan vi börja agera. Jag tycker att jag hör något mer från granplanteringen bredvid oss – och varför skulle det inte finnas fler vildsvin där inne? Tar barnet i handen, går snabbt mot stugan. Tjatar på mannen som verkar något handlingsförlamad. Visst, Gris 1 är borta, men kan komma tillbaka, och varför skulle vi inte kunna möta Gris 2 också? Vi kommer in i stugan, trygga.

Mannen uppskattar djuret till ca 150 kg. En hane. Att stå öga mot öga med något sådant får en att känna sig väldigt liten, sårbar och oskyddad. Vilket man naturligtvis också är. Vilda djur av den kalibern ser man bara på TV, på bilder eller i värsta fall bakom stängsel i någon djurpark. Här fanns inget stängsel mellan oss. Ingenstans att gömma sig. För vildsvinet vore vi ingen match – han skulle ha vunnit. Det värsta var nog att vänta – på vad han skulle göra, hur han skulle reagera på oss. Jag kommer ihåg att jag tänkte: det finns inte ett skit vi kan göra, det som händer det händer.

Och nu hände det ju inget. Mer än att vi blev rejält uppskrämda. Väl hemma tog vi reda på (nästan) allt om vildsvinet:

Vildsvinet är ett sävligt och skyggt djur, som undviker kontakt med människor. Men känner det sig hotat kan det försvara sig kraftfullt. Spontana utfall mot människor är ovanliga, men alltför aggressiva hundar kan bli svårt skadade. Galten hugger nerifrån och upp med sina skarpslipade betar i underkäken. Suggan biter och tuggar.

Vildsvinet ger ett framtungt intryck , med högrest bog och sluttande rygglinje som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen bär hörntänder som sticker upp ur underkäken.

Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger vanligtvis 80-90 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 150 kg.

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna som ofta är kluvna.

Info från http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/vildsvin/default.asp