På utedasset vid vår sommarstuga finns en sida ur en veckotidning uppsatt på insidan av dörren. Det är en bit ur Gustaf Frödings dikt, Strövtåg i hembygden, som finns tryckt på den något fuktskadade tidningssidan. Där kan man sitta och läsa... :

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Ur dikten Strövtåg i hembygden av Gustaf Fröding

Den där dikten är S O M M A R för mig.

Vår stuga som morfar och farfar byggt. Den är mycket enkel och ligger mitt i skogen vid en sjö. Utedass och gasolspis, borsta tänderna i sjön och äta på verandan. Doft av barr och skog. Därifrån har jag så många minnen. Skulle kunna berätta hur länge som helst om doften i stugan, om att vakna av sommarljuden i våningsängen, och om högen med veckotidningar ända från 50-talet. Om nytjärad eka och om badberget. Det lena vattnet, trollsländor, ängsblommor, barr och sten under nakna fötter. Myggstift, smörfrästa kantareller, utedasset och solnedgången över sjön. Om att glida fram i ekan på spegelblank sjö. Ljumt, mörkt vatten och sömniga rop från en sjöfågel.

När man var liten var sommaren okomplicerad, självklar och underbar. Det främsta nöjet var naturligtvis att bada. Jag var med i "Örnresorna" när jag var i mellanstadieåldern. Ett par bussar fulla av ungar körde iväg till sjön Ör(e)n ett par kilometer utanför samhället jag bodde i. Det jag minns mest från Örnresorna är att vi badade. Det fanns långa stockar i vattnet som var fastkedjade i bryggorna. På de där stockarna satte sig alla barn tills stocken blev så nedtyngd att man sittande åkte under vattenytan. Ibland vinglade man av eller kastade sig skrattande, skrikande ned i vattnet, ibland höll man sig fast tills stocken åkte upp igen. Det fanns ett hopptorn också som mest modiga killar vågade hoppa ifrån. Och så fanns kiosken. Vid ett visst klockslag tågade vi dit och ställde oss i kö. Några kronor räckte långt och tillfredsställde det mest akuta godissuget. Jag köpte nästan alltid en liten förpackning nötkräm och några små hårda, blanka smultron-karameller. Jag tyckte att tjejen som stod i kiosken var så häftig. En dag kom hon och jag överens om att jag i fortsättningen bara behövde säga "det vanliga!" till henne, så skulle hon förstå att jag ville ha min påse nötkräm. Jag var stolt över vår hemliga överenskommelse.

När semestern kom åkte familjen ut på tältsemester. Till Norge eller Bornholm eller Gotland. Jag och brorsan satt i baksätet på skåp-Volvon bland kuddar, täcken och gosdjur. Kollade på landskapet som for förbi, gissade vilken färg nästa mötande bil skulle ha. Sen slog vi upp vårt grön-orangea fyramanna-tält med innertält, och yttertält med genomskinliga plastfönsterrutor. Trots att det var tjugo år sedan så minns jag dofter, ljud och stämningen precis. Tältets plastlukt, ljudet av metallpinnarna när de klingade emot varann vid uppsättningen, det kvällskalla gräset mellan tårna när vi anlänt till en tältplats ganska sent, det ljuva ljudet när man drog upp tältets dragkedjor, doften av fotogenlampan och gasolspisen i yttertältet, ångan från spagettivattnet, plastbesticken mot papperstallriken. På Bornholm träffade jag en norsk flicka som hette Vicki. Vi var väl ungefär 11 år. Vi lekte under några dagar och jag tyckte att hon pratade så fint. En tidig morgon skulle vi åka vidare och jag hade inte hunnit säga hej då till Vicki. Jag gick till hennes tält, men där sov de fortfarande. Jag skrev en liten lapp med min adress på och la in den i deras yttertält under en liten sten.
Jag hörde aldrig av Vicki och jag minns att jag grät floder vid ett tillfälle, när vi kommit hem, över att Vicki var borta. Så lätt man fick kontakt med andra barn under tältsemestrarna! Hade någon en boll så började man kasta boll, hade någon en kortlek så började man spela kort. Och i de fuktiga dusch- och toa-barackerna stod folk och borstade tänderna på rad i tandkrämsdimman. Norsk och dansk glass var alltid godare än svensk och minigolfbanorna var obligatoriska.

Somrarna hos farmor och farfar utspelade sig i deras stora trädgård utanför det vita stora huset. På en kulle hade de ett körsbärsträd, fullt av röda körsbär. Och det fanns en grusgång med fina vita stenar. Jag plockade de finaste och la dem i ett glas med vatten så att dammet försvann. Bredvid de vita trädgårdsmöblerna av trä där man drack saft fanns ett fågelbad i sten, och på gångvägen utanför tomten gick jag barfota och slog upprepade gånger upp tånaglarna så att det blödde. På järngrinden nere vid vägen stod jag och brorsan och "åkte" på grindarna med fötterna mellan spjälorna. Och i farfars och farmors garage stod deras plutter-Saab. Det luktade så gott där av olja, däck och källare. Ibland fick vi sockerfri pinnglass av farmor.

Och åren gick och jag träffade honom som jag drömt om när jag var tolv, på sommarkvällarna vid stugan. Vi åkte till Öland, där han tillbringat sina somrar som barn. Nu är Öland vår ö! Alvaret och Borgholm, Ebbas café, hamnen och fornlämningarna. Havet med fyrarna, stugan, tången, sjöfåglarna och korna. Köpingsvik, väderkvarnarna, ölandskroppkakorna, solen och vindarna...

Och här är dungen, där göken gol, små töser sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär, och här var det skugga och här var sol och här var det gott om nattviol, den dungen är mig kär, min barndom susar där. Ur dikten Strövtåg i hembygden av Gustaf Fröding