11 september 1999 lördag

Här kommer en historia ur (den pinsamma) verkligheten:

Det var igår. Jag satt i soffan med benen utsträckta och ammade Tilde i godan ro. J var och handlade. Plötsligt förnimmer jag något i ögonvrån, tittar dit och ser en stor, fet, grön gräshoppa sitta på soffryggen, helt nära mig. Reflexmässigt skriker jag till, slänger mig ur soffan och springer ut i hallen. Skräckslaget muttrande, rysande och äcklad stirrar jag på djuret. Den stackars hoppan är egentligen väldigt vacker i sin gröna färg och fantastiska kroppsbyggnad. Det hjälps inte. Det kryper i hela mig, och varje gång den lyfter ett ben för att putsa lite på det, börjar jag studsa upp och ner, skrikandes.

Jag ringer till Js mobil och får fram något osammanhängande om "gräshoppa". J tänker inte komma hem än på länge. Jag står paralyserad i hallen, stirrar på Benjamin, livrädd för att han plötsligt ska ta ett stort hopp till någon oförutsägbar plats. Jag kommer fram till att jag inte kan stå stilla i hallen i X antal timmar framöver, och går, med risk för att göra bort mig, över till grannen. Grannen visar sig inte vara ett dugg rädd för gräshoppor och följer snällt med.

Naturligtvis är Benjamin borta. "Han har säkert krupit ut" (genom den öppna altandörren) säger grannen. "Krupit!" Uuuääää! Vi bestämmer oss för att han gått ut igen. Följande halvtimma tassar jag på tå, regelbundet blickandes över axeln. Tycker att det killar överallt på mig av små gräshoppsfötter. Går omkring och småskriker för mig själv. Hunden tror att jag blivit galen och Tilde tycker att jag är väldigt rolig.

Precis när jag börjat slappna av uppenbarar sig gräshoppsurslingen. Han sitter på kökssoffan och har alltså förflyttat sig en ansenlig bit. Snabbt ringer jag till grannen, medan jag inte släpper blicken från Benjamin. FLAFF säger Benjamin och hoppflyger ner på babysittern (ingen baby i). Jag vet inte till mig av rys då grannen tack och lov anländer och bestämt stegar fram till babysittern för att bära stolen mot dörren. FLAFF säger Benjamin varefter även grannen får panik och slänger allt ifrån sig medan jag skriker och Benjamin är borta.

När vi samlat oss hittar vi honom tillslut, och hoppan har sagt FLAFF för sista gången i vårt hus. Detta var minsann en skräckupplevelse som hette duga!