6 augusti 1999 fredag

Vintern 1987 eller 1988. Jag är 18 år och går på folkhögskola i Burträsk, norra Västerbotten. Jag och en kompis har fått äran att vara barnteater-ledare på KFUM i Skellefteå. Det är första eller andra tillfället med kursen, och det är dags att åka hem. Av någon anledning är min kompis inte kvar - kommer inte ihåg varför - kanske åkte hon tidigare?

Det är kväll, vinter, snöoväder och bussarna till Burträsk går inte särskilt ofta. Jag ska få vänta i två och en halv timma på bussen, i busstationens karga väntrum. Och sedan ska jag sitta i ytterligare en timma på bussen. Jag yppar detta till en i personalen på KFUM. Hon säger att om jag bara väntar en liten stund så kan jag säkert få åka med ett par som har bil, som ska vägen över Burträsk. Dom jobbar också i byggnaden. Vilken lycka!

Jag väntar en stund, men känner plötsligt: "nej... inte kan jag börja tigga om skjuts det första jag gör på ett nytt ställe..." Blir plötsligt blyg eller feg och bestämmer mig för att trava iväg till busstationen i snön. Jag går. Nerför trappan, ut genom ytterdörren, ner för yttertrappan, bortåt.

Efter några steg slår det mig att jag inte är klok! Ska jag frivilligt vänta i över två timmar och sitta på en buss i en, när jag kan vara hemma om en halvtimma! Herregud, jag kan ju betala för bensinen! Det är väl inget pinsamt att fråga om skjuts! Jag vänder. Går tillbaka till KFUM-huset, uppför yttertrappan, lägger handen på handtaget för att trycka ner det.

Det känns som om handen får en stöt. Jag rycker bort den från handtaget. Det är som om någon ger mig en örfil och skriker åt mig: "gå bort härifrån! Du har inget här att göra! Gå för helvete här ifrån!" Det är en så extremt stark känsla, jag har inget som helst val förutom att gå därifrån. Jag blir rädd! Är jag inte klok? Jag går mycket fundersam iväg, och väntar mina timmar.

Nästa dag pratar jag med tjejen från KFUM i telefon. Hon som tipsat mig om att åka med paret till Burträsk. Plötsligt säger hon: "förresten, dom du skulle ha åkt med igår var med om en bilolycka på hemvägen. Dom fick sladd på bilen, den blev totalkvaddad. Dom ligger på sjukhus nu, men kommer att klara sig. En eventuell person i baksätet hade inte överlevt.

-------------------------------------------------------------

Händelsen poppar fortfarande upp hos mig då och då. Jag minns den där enormt starka känslan av att inte "få" gå in, att tvingas vända. Har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter detta. Kan inte förklara händelsen. Allt annat i mitt liv kan jag förklara, allt annat har jag förnuftiga, vetenskapliga, logiska svar på, men inte det där. Och det retar mig. Trots det, har jag accepterat att just den här händelsen går inte att förklara. Den bara är.