27/2 2000 söndag

De satt runt det stora bordet där de ganska nyligen avslutat en festmåltid. Några personer som inte sett varandra på en tid, som nu skulle återförenas av minnen till den gemenskap som en gång fanns. De pratade ganska försiktigt och artigt. De åt på samma sätt. Ingen tog om av maten - därför att ingen annan gjorde det. Därför att maten faktiskt var ganska fet - därför att detta var en samling personer med väldigt små magsäckar. De ville vara kontrollerade, lyckade och oklanderliga.

Nu skulle de fika. Kaffe och kaka som en av värdarna bakat. Man började slappna av. Eldprovet var ju över - de hade klarat av att konversera sig igenom middagen - t.o.m. utan vin. Men det fattades något. Skrattet fattades! Inte det artiga, sansade skrattet, utan det förlösande, isbrytande skrattet! Något måste skrattas åt. Någon måste skrattas åt! För att lätta på trycket, för att festen skulle bli en lyckad fest. En fest är lyckad om man skrattar.

Plötsligt gör Hon något som av de andra uppfattas som roligt. Det var inte alls meningen att bli roligt, men de andra har redan bestämt sig: det här får bli det som vi gemensamt kan skratta åt, som svetsar oss samman utan att vi själva behöver råka illa ut. För att bli skrattad åt är ju inget kul.

Hon kände en klump i magen. Det de just nu frustade åt av skratt var ju inte menat som ett skämt - det var allvar. Hon blev ledsen. Men hon kunde inte bli ledsen - det skulle förstöra festen - det skulle göra henne till åtlöje. Hon tänkte: "här gäller det att också skratta, så att man skrattar tillsammans med dom andra och inte blir skrattad åt ". Och Hon lyckades faktiskt! Vilken tur att Hon var så pass trött och tydligen också på rätt humör för ett skrattanfall. Annars hade Hon suttit där tyst och blivit skrattad åt istället.

Hon var sårad, men Hon tänkte: om jag skrattar med de andra kan inget såra mig. Om jag ställer mig på deras sida och skrattar ut mig själv ser ingen hur sårad och misslyckad jag är. Så Hon skrattade ännu mer än de andra. Hon förlöjligade sig själv och fick de andra att skratta mera. Kanske kunde Hon få dem och sig själv att tro att det nu var Hon som hade kontrollen, som styrde över de andras skratt, istället för att vara den som passiv häcklades, föremålet för skrattsalvorna.

Stämningen trissades upp, skämten gentemot Hennes misstag blev fler och grövre, och garven råare. "Måste skratta" tänkte Hon. Får inte visa att jag blir ledsen - får inte sluta skratta. Hennes räddning var att Hon lyckades skratta - om Hon inte hade varit på det humöret hade Hon suttit där tyst - kanske gått ut ur rummet - ofrivilligt ställt till med en scén.

Hon kände sig som en pajas, som någon man kunde skratta åt hur mycket som helst, som någon man kunde förlöjliga utan problem. "Det är ju bara Hon, Hon kan ta det här, Hon blir inte ledsen." Och Hon bjöd på det. "Varsågoda."

Några personer fick släppa loss i ett halvtimmes långt gapskratt, och lyckades därmed känna lite av den gemenskap som fanns en gång. Någon fick offra sig för de andras välmående.

Åjo - Hon visste att "ingen egentligen menade något illa". Och Hon visste att det "egentligen inte var riktat mot Henne" etc etc. Men Hon lovar att det kändes så. Hon kände sig tillintetgjord.

"Du blev väl inte ledsen?" frågade någon i förbifarten. Hon övertygade dem om att Hon inte blev ett dugg ledsen - det hade ju bara varit roligt! Och just då trodde Hon nästan på vad Hon sa - skulle Hon erkänt något annat skulle Hon ju varit besegrad. Rasat ihop i en gråtande hög - stoltheten försvunnen.

När Hon gick hem ifrån festen, sist av alla, kände Hon klumpen i magen och ilskan över människors brist på empati och respekt i jakten på att själva bli bekräftade.