En arg taxichaufför ringer från nån pizzeria i stan

frågar argt om det bor nån "Lamminen" hos oss.

Ja, säger jag, vill snäsa åt honom:

han heter inte Lamminen

han heter Lemminen.

Han sa namnet (argt) som om du vore skit värd.

Den arga taxichauffören frågar om du har några pengar hos oss.

Nej, säger jag, dom har ju du supit upp nu.

Du fick bidraget i morse, fyra timmar senare är det slut.

Inga pengar, ingen taxiresa.

Okej, vi lägger väl ut då. Igen.

Med dunder och brak kommer du och den arga taxichauffören hem

tjugo minuter senare.

Du sliter tag i min tröja.

Aj aj! säger jag, som om du vore fyra år.

Efter tjafs om pengar i ett par minuter

hittar du faktiskt en bunt sedlar i din byxficka.

Chauffören får rejäl dricks, blir nästan trevlig och försvinner.

Jag stänger in oss på kontoret.

Vet att du vill slåss med dom där utanför.

Låser in oss på kontoret.

Skjortan du hade i morse är borta, nu har du bara skinnjackan kvar

gylfen är öppen

snoret rinner

kladd av något (jag vill inte veta)

på bröstet, på armen.

Spotta! säger jag. Maken till spritos…

Dra upp gylfen! Du gör som jag säger.

Torka dig om näsan! Ger dig blött papper.

Kladdet på bröstet torkar jag bort.

Var har du din skjorta? Nej, ta inte av dig jackan!

Styr in dig på toa. Se till att träffa nu!

Går in och spolar efter dig.

Du ger mig en stor kniv du haft i jackan.

Jävla dåre, säger jag. Gömmer den.

Puttar ner dig i besöksstolen. Du studsar upp.

Pratar som fyllon gör. Fyllesnack.

Knyt inte näven mot mig, säger jag.

Du grimaserar, ser ut som en fyraåring med din tandlösa mun

gluggar där framtänderna skulle ha suttit, vampyrtänder på sidorna.

("det är ingen idé att sätta in nya, dom blir ändå utsparkade.")

Plötsligt kommer du på att du i nyktert tillstånd

låst in pengar i det gula plåtskåpet, till hyra och skulder.

För att du inte skulle supa upp dom.

Nu ska du ha dom.

Nej nej nej! Du kan inte bli fullare nu.

Dricker du mer blir du medvetslös, säger jag.

Jag lyckas ta ifrån dig dina nycklar till skåpet.

Påminner dig gång på gång om vad ditt nyktra jag sagt.

Konstigt, du ger dig.

Kampen fortsätter om cigaretterna.

Två gånger får jag ta ifrån dig dina nytända cig.

Av principskäl, skyller på brandlarmet.

Hela tiden upp och ner från stolen,

vinglar, slår med näven i bordet,

sveper ner vasen med plastprästkragarna, pärmarna.

Pillar med skitiga fingrar på mig, puttar iväg dig.

Snart får jag avlastning, då kan jag sprida ut ansvaret

och bördan.

Du tjatar om pengarna i det gula skåpet.

Om världen på plattan.

Vuxna karlar som tjuter mot din axel

eller vad det var.

Om knarket du köpte igår

som är borta nu.

Snart får jag avlastning. Snart kommer den andra personalen.

Du luktar så illa. Hjälper inte att öppna fönstret.

Bemöter ditt monotona fyllesnack:

Nej, jag vill inte slåss. Ja, jag vet att du inte är rädd för något.

Nej, jag vet ingenting om livet. Nej, jag är inte rädd för dig.

Snart får jag avlastning.

Snart kommer den andra personalen.

Snart.