4 maj 2000 torsdag

Jag ser honom i kön på Ica. Först känner jag inte riktigt igen honom, men när jag tittar noggrannare ser jag att det verkligen är han. Han har håret uppsatt på ett sätt jag aldrig sett förut. Jag undrar om han har gjort det själv, eller om han har fått hjälp och i så fall av vem. 

Han går från kassan till rullbandet för att plocka ned sin mat i en påse. Rak i ryggen, sammanbiten (tuff?) och stolt. Jag kommer på att han faktiskt var en riktig gourmet - han älskade att laga fin mat. Men den skulle vara billig, eller i alla fall prisvärd. Jag minns när han hade gjorde de där köttfärsbiffarna inlindade i bacon. Lite salta kanske, men delikata. 

Han ser riktigt proper ut. När jag tänker efter var han faktiskt ganska fåfäng. De nytvättade blonda slingorna är perfekt åtdragna i en tofs. Jeansen ser nytvättade ut där han går med säkra steg ut från affären. Till synes opåverkad. En våg av ömhet och smärta överväldigar mig. Det hade ju kunnat vara så bra, han hade ju kunnat vara en vanlig Svensson. Men jag vet att det inte är så.

Det är inte hans fel, det är dumma, vuxnas fel. Han var stökig när han var liten - väldigt stökig. Överaktiv? DAMP? MBD? Jag vet inte säkert. Han började få amfetamin när han riktigt liten. Nu är han beroende, gravt beroende. Mitt hjärta blöder för honom. 

Men kanske har jag inte rätt att "tycka synd om" och att blöda över hans liv. Förhoppningsvis har han sin livskvalitet och sin lycka. Jag önskar att det är så. Jag önskar att han träffat någon söt tjej, jag önskar att han någon gång får den där hunden som han drömde om, jag önskar att han fortfarande har någon att laga sina generösa måltider åt.

Mitt hjärta blöder för dig N. Men trots allt tror jag att du klarar av det här livet på ditt sätt.